”Om jag vinner en miljon ska farmor få hälften” sa min son David när han var yngre. Han ville genom att säga det på något sätt ge tillbaka för hennes generositet. Den handlade inte så mycket om saker som om att vara generös med tid, även om hon även gav leksaker och annat då och då.
 
När mina två söner var små hälsade vi ofta på i Västerås hos mina föräldrar, det vill säga sönernas farmor och farfar. De tyckte mycket om det (och gör det fortfarande även om deras farfar inte lever längre) och såg fram mot att åka dit.
Ett skäl till att de trivdes bra var att mina föräldrar var generösa med sin tid. De gav av sin tid och sitt intresse. Det var sällan någon stress, saker och ting fick ta tid.  Det kunde handla om att påta i jorden med Farfar, plantera och skörda vid kolonistugan, fiska, gå i leksaksaffär, åka till något intressant utflyktsmål, med mera.
 
Du vet säkert hur det är när någon ger dig sin fulla närvaro och sitt intresse. När någon skippar den egna agendan, de egna planerna, att-göra-listan och istället fokuserar på dig. Precis som sönernas farmor och farfar gjorde. Det är sådant som kan kännas bra lång tid, ja, flera år efteråt. (Har man tur kanske man också får en halv miljon när barnbarnet blir rik…)
 
Vad är det då som gör att vi ofta är för upptagna för att ge andra av vår tid, när vi innerst inne vet vilken gåva det är? Det är lätt hänt att vi tänker ”jag ska göra det sedan, först måste jag bara…” , men det där sedan kan ju bli för sent.
När vi till exempel tar oss tid för samtal och närvaro med andra ger det oss själva också mycket tillbaka. Saker och ting klarnar, vi får chans att se saker ur olika perspektiv, vi växer genom sådana samtal.
 
Vi behöver också ge oss själva tid för egen reflektion och vila. I vilan händer saker ”under ytan” och det blir lättare att skilja på det som är viktigt och ska göras och allt det där som kan göras men som kanske inte alltid är så viktigt.
 
Så vad händer när vi börjar tänka (och säga) ”jag har tid” i stället för ”det här tar tid”?
 
Jag tror att det är viktigt att ta sig tid att vara öppen för det oväntade, ha tid för eftertanke, ha tid för oväntade möten som dyker upp, ha tid för det oplanerade som ligger utanför min tänkta plan och agenda. Vad säger att just min tänkta plan var den bästa? Något annat som jag inte hade förmåga eller fantasi att komma på kanske är bättre.
 
Ett sätt att upptäcka, utforska och reflektera är att ta tid för några samtal med en coach som tycker att din agenda och dina funderingar är det viktigaste varje gång ni ses.