Att tacka nej och att få ett nej tack

Att tacka nej och att få ett nej tack

Vi har alla varit där. Det kan ofta vara lika svårt att ge en person ett negativt besked, som att ta emot ett negativt besked. Särskilt om uppgiften/personen betyder mycket.

Jag ger negativa besked väldigt ofta i mitt arbete. Tack och lov får jag ge ett och annat positivt besked också, men dem brukar jag inte behöva förbereda mig för eller ens tänka så mycket på innan jag gör det.

Som rekryteringskonsult behöver jag ju säga nej till de kandidater som inte blev valda i rekryteringsprocessen. Jag har som mål för mig själv att alla som jag träffat självklart skall få ett telefonsamtal från mig så att man också kan ställa frågor om det är något man undrar över. Kandidaterna som varit på intervju har lagt ned mycket tid och förhoppningar i processen och är värda att få möjlighet att prata om mitt ”nej”.

Innan jag ringer dessa personer så funderar jag på varför ”nejet” blev ett nej och inte ett ja. Fanns det saker som personen kunde ha gjort annorlunda? Något som gjorde min kund osäker på vem personen var? Eller var det helt enkelt så att den personen som blev vald, passade överlägset bäst in på vår kravprofil – d v s en smula otur för övriga kandidater i processen? Jag ställer mig också frågan om den här personen som jag står i färd att ringa, kommer att ha nytta av min feedback. För om det handlar om saker som personen inte kan ändra på eller utveckla, är feedback rätt irrelevant. Kanske till och med till skada.

I de allra flesta fall har jag ett mycket bra samtal med dem jag ringer. Min ambition är att de skall känna att de blivit bra behandlade och ibland också få med sig något på vägen. Självklart förstår jag att man blir besviken och de allra flesta behöver en stund på sig för att komma över sin besvikelse. Det är inte märkligt alls.

Ibland. Väldigt sällan, dock. Så händer det att någon ändå går över gränsen till vad som är ok. Man är så besviken att man börjar tala om att den presumtiva arbetsgivaren inte förstår vad den behöver, att man inte alls förstår hur man kan välja någon annan än vederbörande, eller att vi som ansvarat för rekryteringsprocessen förmodligen förstått hela tiden att de aldrig kommer att bli valda.

Sådana reaktioner får mig oftast att bli ännu mer stärkt i mitt val. För vem vill anställa en person som skäller ut andra, inte förstår att andra kan ha annan kompetens som man eftersträvar, eller som tror att personer i sin profession försöker luras? Sannolikheten till att jag kommer att ringa en sådan person när nästa jobbmöjlighet dyker upp minskar givetvis drastiskt.

”Jag tror att affärsvärlden skulle tjäna stort på att använda ’kvinnliga’ principer; kärlek, omsorg och intuition.” Anita Roddick

Skrivet av: Åsa Bergman Målbäck